Spår och lydnad
Idag var det dags en "Svanskogsdag" igen! Som vanligt hoppade jag och Dynis på bussen vid sjutiden i morse och halvslumrade på den en timme innan vi kom fram till Heidi och Andreas. Väl där blev det en kaffekopp och lite prat innan vi tog med oss ett gäng hundar och gick upp i skogen för att lägga spår. För en gångs skull var det strålande sol, vindstilla och faktiskt riktigt varmt, härligt!
Jag la tre spår till Dynamit, näringsspår som vanligt. Det första la jag relativt enkelt; tätt med korvbitar, en högervinkel och en av favorittrasorna som avslut.
Spår nummer två blev däremot lite klurigare med längre mellan korvbitarna och svårare terräng. La här en vänstervinkel istället, eftersom jag inte var säker på hur nära det andra spåret vi var. Ville inte komma in i det och förstöra allt så att han sen när vi spårade skulle hamna i ett virrvarr mellan dem.
De två första la jag i skogen, men det tredje la jag på ett gärde intill. Gärden är ju "svårare" för hundarna, och dessutom var det fullt av små bajshögar bland gräset. Hade förmodligen gått djur där alldeles nyligen så det hängde garanterat mycket dofter i luften. Mycket störning! La långt mellan korvbitarna, en vinkel och sedan en leksak som avslut.
Efter att vi var nöjda med våra spår tog vi med oss hundarna och gick en bit ner mot sjön så de fick springa av sig lite. Så de njöt! De sprang som kalvar på grönbete och man såg att det här verkligen var livet för dem. Tyvärr var vi ju tvugna att gå tillbaka och hämta de andra hundarna, så efter en stund kopplade vi dem och gick tillbaka. Väl där tog vi en kopp kaffe och inväntade Emma.
På väg upp mot skogen började Dynamit med sitt tonårs-tjafs; nu kunde han tydligen inte gå fint i koppel igen.. Han var tvungen att komma först, och var därför tvungen att dra allt vad han kunde i kopplet. Däremot var det helt fel dag för honom att tjafsa med mig så det tog ett tag för oss att komma fram.. Han fick nämligen inte gå förrän han lugnade ner sig och gick fint, och vi är nog ungefär lika stöniga skulle jag tro. Som tur var orkade jag hålla ut, och till slut gick han ordentligt. Trägen vinner!
När vi la spåren var det vindstilla, men under tiden vi varit inne hade det börjat blåsa en hel del. Det betydde att våra spår flyttat sig en hel del, och redan i första spåret krånglade det. Jag visste ju precis var jag gått, men det hade ju flyttat sig så jag försökte tyvärr "styra" Dynamit så det blev fel. Till slut lät jag honom göra jobbet och då kom vi fram ordentligt till trasan. Superlycklig över att ha hittat den ville han bara fortsätta spåra så vi gick vidare till spår nummer två. Där blev det ännu värre.. Inte nog med att spåret flyttat sig; jag fick total blackout tror jag. Var helt bombsäker på att jag lagt vinkeln åt höger och försökte få Dynis att spåra ditåt. Han tappade bort spåret, vi gick tillbaka en bit och så gjorde vi några gånger. Sedan förstod jag varför han inte alls ville åt höger; dit hade jag ju inte vinklat! Jag hade ju gjort en vänstervinkel, inte konstigt att jag inte ens såg trasan. Han spårade iaf på bra när vi hittade spåret igen och blev överlycklig när han hittade trasan. Eftersom jag var så irriterad på mig själv gick vi direkt vidare till spår nummer tre, och här hade jag bestämt att han själv skulle få ta oss till slutet. Det är ingen idé att förstöra för honom, för det var precis vad jag gjorde i de tidigare.
Vi började bra, men sedan blev det lite besvärligt för lillkillen. Han spårade på bra men fick problem eftersom spåret flyttat sig såpass mycket. Lukten från mig låg på flera meter från korvbitarna, så han blev nog lite förvirrad var han egentligen skulle gå. Vinkeln tog han däremot perfekt och som de förra gångerna blev han själaglad när han kom fram till sin leksak. Kul att han blivit så intresserad av dem!
När vi var klara där ute på gärdet satte jag honom bredvid mig och tog av honom selen och linan och han satt kvar ända tills jag skulle stänga ryggsäcken. Då såg han sin chans och sprang direkt bort till en av bajshögarna.. Först var jag orolig att han skulle springa bort till de andra och störa dem i deras spår, men som tur var höll han sig hos mig. Röt till åt honom en gång och då kom han faktiskt, duktiga killen!
Efter spåren gick vi tillbaka och njöt i solen. Heidi, mästerkocken, fixade till en supergod pizza som vi njöt av i solväggen och sedan var det meningen att vi skulle träna lite lydnad. Ja, det var meningen så iaf.. Ingen av oss verkade ha någon direkt träningslust, så vi körde lite halvhjärtat en stund innan vi satte oss igen och skvallrade istället. Ibland behöver man bara njuta och ta det lugnt, och det var verkligen härligt i vädret vi hade idag!
Timmarna gick fort och sen var det dags för hemfärd. Det var en trött klump som kom innanför dörren och han slocknade nästan direkt. Det tar på krafterna att spana på brudar en hel dag!
Några bilder på syskonen Dynamit och Dundra, 9 månader:
Bilderna är tagna av Heidi.
Nu känner jag att jag pluggat färdigt för idag, så nu ska jag äntligen krypa ner i sängen! Dynis ligger där sen flera timmar tillbaka..
Jag la tre spår till Dynamit, näringsspår som vanligt. Det första la jag relativt enkelt; tätt med korvbitar, en högervinkel och en av favorittrasorna som avslut.
Spår nummer två blev däremot lite klurigare med längre mellan korvbitarna och svårare terräng. La här en vänstervinkel istället, eftersom jag inte var säker på hur nära det andra spåret vi var. Ville inte komma in i det och förstöra allt så att han sen när vi spårade skulle hamna i ett virrvarr mellan dem.
De två första la jag i skogen, men det tredje la jag på ett gärde intill. Gärden är ju "svårare" för hundarna, och dessutom var det fullt av små bajshögar bland gräset. Hade förmodligen gått djur där alldeles nyligen så det hängde garanterat mycket dofter i luften. Mycket störning! La långt mellan korvbitarna, en vinkel och sedan en leksak som avslut.
Efter att vi var nöjda med våra spår tog vi med oss hundarna och gick en bit ner mot sjön så de fick springa av sig lite. Så de njöt! De sprang som kalvar på grönbete och man såg att det här verkligen var livet för dem. Tyvärr var vi ju tvugna att gå tillbaka och hämta de andra hundarna, så efter en stund kopplade vi dem och gick tillbaka. Väl där tog vi en kopp kaffe och inväntade Emma.
På väg upp mot skogen började Dynamit med sitt tonårs-tjafs; nu kunde han tydligen inte gå fint i koppel igen.. Han var tvungen att komma först, och var därför tvungen att dra allt vad han kunde i kopplet. Däremot var det helt fel dag för honom att tjafsa med mig så det tog ett tag för oss att komma fram.. Han fick nämligen inte gå förrän han lugnade ner sig och gick fint, och vi är nog ungefär lika stöniga skulle jag tro. Som tur var orkade jag hålla ut, och till slut gick han ordentligt. Trägen vinner!
När vi la spåren var det vindstilla, men under tiden vi varit inne hade det börjat blåsa en hel del. Det betydde att våra spår flyttat sig en hel del, och redan i första spåret krånglade det. Jag visste ju precis var jag gått, men det hade ju flyttat sig så jag försökte tyvärr "styra" Dynamit så det blev fel. Till slut lät jag honom göra jobbet och då kom vi fram ordentligt till trasan. Superlycklig över att ha hittat den ville han bara fortsätta spåra så vi gick vidare till spår nummer två. Där blev det ännu värre.. Inte nog med att spåret flyttat sig; jag fick total blackout tror jag. Var helt bombsäker på att jag lagt vinkeln åt höger och försökte få Dynis att spåra ditåt. Han tappade bort spåret, vi gick tillbaka en bit och så gjorde vi några gånger. Sedan förstod jag varför han inte alls ville åt höger; dit hade jag ju inte vinklat! Jag hade ju gjort en vänstervinkel, inte konstigt att jag inte ens såg trasan. Han spårade iaf på bra när vi hittade spåret igen och blev överlycklig när han hittade trasan. Eftersom jag var så irriterad på mig själv gick vi direkt vidare till spår nummer tre, och här hade jag bestämt att han själv skulle få ta oss till slutet. Det är ingen idé att förstöra för honom, för det var precis vad jag gjorde i de tidigare.
Vi började bra, men sedan blev det lite besvärligt för lillkillen. Han spårade på bra men fick problem eftersom spåret flyttat sig såpass mycket. Lukten från mig låg på flera meter från korvbitarna, så han blev nog lite förvirrad var han egentligen skulle gå. Vinkeln tog han däremot perfekt och som de förra gångerna blev han själaglad när han kom fram till sin leksak. Kul att han blivit så intresserad av dem!
När vi var klara där ute på gärdet satte jag honom bredvid mig och tog av honom selen och linan och han satt kvar ända tills jag skulle stänga ryggsäcken. Då såg han sin chans och sprang direkt bort till en av bajshögarna.. Först var jag orolig att han skulle springa bort till de andra och störa dem i deras spår, men som tur var höll han sig hos mig. Röt till åt honom en gång och då kom han faktiskt, duktiga killen!
Efter spåren gick vi tillbaka och njöt i solen. Heidi, mästerkocken, fixade till en supergod pizza som vi njöt av i solväggen och sedan var det meningen att vi skulle träna lite lydnad. Ja, det var meningen så iaf.. Ingen av oss verkade ha någon direkt träningslust, så vi körde lite halvhjärtat en stund innan vi satte oss igen och skvallrade istället. Ibland behöver man bara njuta och ta det lugnt, och det var verkligen härligt i vädret vi hade idag!
Timmarna gick fort och sen var det dags för hemfärd. Det var en trött klump som kom innanför dörren och han slocknade nästan direkt. Det tar på krafterna att spana på brudar en hel dag!
Några bilder på syskonen Dynamit och Dundra, 9 månader:
Bilderna är tagna av Heidi.
Nu känner jag att jag pluggat färdigt för idag, så nu ska jag äntligen krypa ner i sängen! Dynis ligger där sen flera timmar tillbaka..
Kommentarer
Postat av: marice
fina Kung Sune! ;-)
Trackback
